Det har gått bra nu. Mått ok, känns mig nästan glad i flera dagar. Vart sol och jag har vart på café och gått promenader med väninnor och deras barn. Känns bra... Blev ju en tur på legevakta i söndags natt, dropp i armen å blodtryck på 80/40... Resultatet av ett 50-tal blandade tabletter i kroppen... Gjorde allt för att inte känna tvånget som skrek att jag skulle skära sönder mig... Vill ut ur min kropp å riva av mig skinnet... 

Men så har veckan sen dess vart helt okey, som sagt så har jag nästan vart glad :-) 

Men så hände nåt igår kväll... Blev så sliten av att socialisera mig med nya människor, skulle hem från stan mitt i natten... Blev riktigt rädd under promenaden hem. Kastade upp några gånger när jag kom hem så ångesten la sig och jag fick till slut sova... Oroligt och med jobbiga drömmar, men det va sömn.

Så kändes det bra idag, skulle möta väninnorna å gå på konstutställning i Stavern. 

Så plötsligt händer det... 

Hittar mig själv på badrumsgolvet igen... Blodet rinner... 

Så kaster jag opp igen... 

Klickar till av att en god väninna skickar sms att vi ska ut å dem snart hämtar mig!

Vad har jag gjort?! Jag trodde jag hade kontroll! 

Men det ska sägas... Hade det inte vart för tre tjejer så hade jag mått ännu sämre..

Dem ger mig styrka, styrka att slåss å va mig själv. 

Och att veta att det är okey. Å jag kan andas å bara va i deras sällskap.

En ny stark vänskap, vi tjejer med ptsd. 

I allt det mörka finns det iaf hopp

idag har varit tufft å tungt... Började dagen bra, trots lite sömn... Plockade å skruvade ner hyllorna i vardagsrummet och såg nåt i verktygslådan som fick mig att stanna till. Sen vet jag inte riktigt vad som hände... Men plötsligt satt jag med tapetkniven i armen å blodet rann... Så kom jag på vad jag gjorde! Vad håller jag på med?! Är jag helt dum i huvudet?? 

Jag tittar ner på min blodiga arm å inser att jag fortfarande skär mig själv... Jag skadar mig själv... Hur tänker jag? Tänker jag ens? Känns som en trans, eller förhäxning... Vet inte ens om jag är helt medveten om vad jag gör...

Jag åkte tillbaka till avdelningen, tårar i hjärtat då min katt Skorpan försökte trösta mig innan jag åkte. Skönt att nån tar hand om honom när jag inte kan, kan ju inte ens ta hand om mig själv ibland... 

Kändes bra när jag kom hit, till avdelningen. Fick mat å blev omplåstrad, inga frågor eller förmaningar, bara omplåstring och en lång varm kram medan tårarna forsade...

Kvällen va bra, kändes ok... Men så efter en skön dusch kom mörkret och tomheten över mig, som ett mörkt svart täcke som tvingar mig in i rymden... Rymden med för mycket känslor men samtidigt inga känslor alls. Det är så förvirrande... Jag inser hur jag mår fruktansvärt illa! Jag tvingar mig själv att kräkas och ser blod droppa ner i toaletten... Jag har skurit mig själv igen! Med vad? Jo... En nagelfil!!! Hur lyckades jag med det da?! 

Fick nya plåster och omläggningar av såren och måste lämna in nagelfilen till personalen. 

Varför är jag så uppstressad? Kan det va för att jag ska möta den nya psykologen imorgon? Eller att vi ska ha gruppterapi imorgon, eller för att jag ska skrivas ut imorgon? Eller för att jag ska flytta till ny stad på tisdag och börja ett nytt bättre liv?! Eller för att dem som skulle hjälpa mig flytta verkar ha andra planer helt plötsligt?! Uff mår illa igen... Men magen är ju tom :-( 

Mycket som händer nu och jag vet inte om jag kommer klara detta... Fast som den arbetshäst man är så gör jag säkert det, med nöd å näppe... Får hoppas att jag klarar natten. Att jag inte gör nåt dumt i sömnen... Så godnatt... Godnatt...

Vi ses i drömmeland @-,-'-

Tungt idag och ikväll, klarade inte att hålla på maten, slåss mot smärtan i kroppen och mot tankarna som bara vill bort! Bara vill att allt som gör så ont ska sluta, försvinna! 

Jag andas, och andas... Kommer det någonsin att sluta göra ont?! 

Hittade denna texten på nätet, och kände att den träffade bra... 

Är hemma på permission, å än sålänge har dem jag bor med visat hänsyn till mig. Jag har fått besked om att lägenheten jag vill ha är min. Så flyttar på tisdag och idag har bestått av massa massa packning. Hållt mig sysselsatt, borde känna mig duktig, för det är jag ju men ändå så har jag en känsla av mörker å kyla i mig. Är dunderförkyld såklart, för det räcker ju inte å va psykiskt och fysiskt sjuk för övrigt. Ringde avdelningen idag, funderade på att avbryta permissionen men fick känslan av att vara oönskad och ivägen... 

Borde känna mig glad, lägenheten jag vill ha är min! Jag ska flytta, starta ett nytt liv! Har börjat på lite mer ordning på ekonomin! Jag har fått mer kontroll över bulimin...! Eller har jag? Lurar jag mig själv? Hur ska det här gå? 

Tänk om jag blir helt ensam nu som jag flyttar till ny stad och vill bryta från mitt tidigare liv. Tänk om ingen vill umgås med mig! Tänk om ingen kille vill ha mig.... För vem vill ha nån som mig? En tjej som har minst fyra psykiska diagnoser och minst åtta fysiska diagnoser och äter 18piller om dagen om jag inte behöver nåt extra förståss, för då har jag 28 piller per dag.

Tänk positivt! Det ordnar sig! Imorgon är en ny dag! Ny dag nya möjligheter! 

Det är meningar skriva och uttalade av människor som aldrig vart nere i mörkret, så långt ner att man har svårt att ens skymta ljuset. Människor som inte vet vad dem pratar om, samma människor som säger "Äh, ryck upp dig. Det är bara att gå vidare"

Ja, jag har mycket att leva för. Jag har mycket att glädja mig till, och ja jag är stark, stark som ordnar upp i mig själv och mitt liv, stark som orkar leva, trots allting jag varit med om...

Men vad om jag inte orkar va stark längre? Vad om jag inte orkar leva längre, pga av allt jag varit med om? 

Vad om jag saknar tro på framtiden? Vad om jag bara vill få bryts ihop å gråta, skrika å vilja döööö?! Men det kan jag inte, för jag är såååå rädd att förlora kontrollen! Kontrollen över vad?! Det vet jag inte... För kontroll har jag ju inte! Jag vet ju inte vad jag gör en gång, varför jag skriver här... Men det känns lite bättre efteråt. 

Ibland är dem där positiva tankarna långt borta, för ibland kommer jag inte får ihåg dem... 

Kämpa på, vi tror på dig... Är ord sagda av vänner som försöker, men ändå inte förstår... 

Positiva tankar... Positiva tankar... Tacos! Vi kör på tacos ikväll  :-)

En timme i taget! 

Har aldrig förstått detta med blogg... Men så träffade jag en av de patienter som ligger på samma avdelning som mig. Och hon visade mig sin blogg... "Oj jösses" tänkte jag för mig själv, "är det mig hon skrivit om? Kan hon läsa mina tankar å känns mina känslor?"

Det hjälper henne att skriva ner vad hon tänker, känner och insikten i att vi delar så mycket gjorde mig billig att pröva detta med bloggning. 

Det är många gånger ensamt, å man känner sig galen å fel i en värld man inte passar in i. 

Men har börjat förstå att jag inte är ensam, vi är fler som känner oss ensamma och felaktiga. Men om det nu är så många som delar samma upplevelse av att vara fel i världen... Är det då oss det är fel på eller världen vi lever i?! Kanske vi är rätt och världen är fel?!  

Oavsett så är det en trygghet (och lite skrämmande) att veta att "jag är inte ensam!"