idag har varit tufft å tungt... Började dagen bra, trots lite sömn... Plockade å skruvade ner hyllorna i vardagsrummet och såg nåt i verktygslådan som fick mig att stanna till. Sen vet jag inte riktigt vad som hände... Men plötsligt satt jag med tapetkniven i armen å blodet rann... Så kom jag på vad jag gjorde! Vad håller jag på med?! Är jag helt dum i huvudet?? 

Jag tittar ner på min blodiga arm å inser att jag fortfarande skär mig själv... Jag skadar mig själv... Hur tänker jag? Tänker jag ens? Känns som en trans, eller förhäxning... Vet inte ens om jag är helt medveten om vad jag gör...

Jag åkte tillbaka till avdelningen, tårar i hjärtat då min katt Skorpan försökte trösta mig innan jag åkte. Skönt att nån tar hand om honom när jag inte kan, kan ju inte ens ta hand om mig själv ibland... 

Kändes bra när jag kom hit, till avdelningen. Fick mat å blev omplåstrad, inga frågor eller förmaningar, bara omplåstring och en lång varm kram medan tårarna forsade...

Kvällen va bra, kändes ok... Men så efter en skön dusch kom mörkret och tomheten över mig, som ett mörkt svart täcke som tvingar mig in i rymden... Rymden med för mycket känslor men samtidigt inga känslor alls. Det är så förvirrande... Jag inser hur jag mår fruktansvärt illa! Jag tvingar mig själv att kräkas och ser blod droppa ner i toaletten... Jag har skurit mig själv igen! Med vad? Jo... En nagelfil!!! Hur lyckades jag med det da?! 

Fick nya plåster och omläggningar av såren och måste lämna in nagelfilen till personalen. 

Varför är jag så uppstressad? Kan det va för att jag ska möta den nya psykologen imorgon? Eller att vi ska ha gruppterapi imorgon, eller för att jag ska skrivas ut imorgon? Eller för att jag ska flytta till ny stad på tisdag och börja ett nytt bättre liv?! Eller för att dem som skulle hjälpa mig flytta verkar ha andra planer helt plötsligt?! Uff mår illa igen... Men magen är ju tom :-( 

Mycket som händer nu och jag vet inte om jag kommer klara detta... Fast som den arbetshäst man är så gör jag säkert det, med nöd å näppe... Får hoppas att jag klarar natten. Att jag inte gör nåt dumt i sömnen... Så godnatt... Godnatt...

Vi ses i drömmeland @-,-'-

Tungt idag och ikväll, klarade inte att hålla på maten, slåss mot smärtan i kroppen och mot tankarna som bara vill bort! Bara vill att allt som gör så ont ska sluta, försvinna! 

Jag andas, och andas... Kommer det någonsin att sluta göra ont?! 

Hittade denna texten på nätet, och kände att den träffade bra...