Det har gått bra nu. Mått ok, känns mig nästan glad i flera dagar. Vart sol och jag har vart på café och gått promenader med väninnor och deras barn. Känns bra... Blev ju en tur på legevakta i söndags natt, dropp i armen å blodtryck på 80/40... Resultatet av ett 50-tal blandade tabletter i kroppen... Gjorde allt för att inte känna tvånget som skrek att jag skulle skära sönder mig... Vill ut ur min kropp å riva av mig skinnet... 

Men så har veckan sen dess vart helt okey, som sagt så har jag nästan vart glad :-) 

Men så hände nåt igår kväll... Blev så sliten av att socialisera mig med nya människor, skulle hem från stan mitt i natten... Blev riktigt rädd under promenaden hem. Kastade upp några gånger när jag kom hem så ångesten la sig och jag fick till slut sova... Oroligt och med jobbiga drömmar, men det va sömn.

Så kändes det bra idag, skulle möta väninnorna å gå på konstutställning i Stavern. 

Så plötsligt händer det... 

Hittar mig själv på badrumsgolvet igen... Blodet rinner... 

Så kaster jag opp igen... 

Klickar till av att en god väninna skickar sms att vi ska ut å dem snart hämtar mig!

Vad har jag gjort?! Jag trodde jag hade kontroll! 

Men det ska sägas... Hade det inte vart för tre tjejer så hade jag mått ännu sämre..

Dem ger mig styrka, styrka att slåss å va mig själv. 

Och att veta att det är okey. Å jag kan andas å bara va i deras sällskap.

En ny stark vänskap, vi tjejer med ptsd. 

I allt det mörka finns det iaf hopp